Homo Sapiens Servilicus – omvårdnad som förtryck

”Du får göra som precis som du vill”, sa jag till min son, ”men du får ta konsekvenserna själv.”

Diskussionen handlade om att lägga in ytterligare stålar på Steam. Att det överhuvudtaget uppstod en diskussion, var för att han därmed gick minus på månadspengen och tog från sparpengar han själv uttryckt att han vill använda till andra saker.
Jag förbjöd inte, för det har jag inte rätt till. Det är hans pengar, något som jag som vuxen lätt glömmer när jag är frustrerad över bristen på koppling mellan orsak och verkan.

De måste kunna få ta beslut som gäller dem själva, till och med om konsekvenserna inte är toppen och till och med om det påverkar mig också.

Samhället kan sägas ha rätten att fatta vissa beslut, för att det påverkar andra än individen. Men om det gör att samhället tar sig rätten att besluta om saker som borde vara individens ensak, så blir samhället repressivt. Att samhället har ansvar har tagits som intäkt för att förbjuda, eller begränsa ”riskbeteenden”. Vi får inte köra hur fort vi vill, vi får inte nyttja narkotika, spritdrycker säljs på systemet, cigaretter får bara vara en viss styrka och borde egentligen inte finnas alls och så vidare.

Men hur långt kan vi föra det resonemanget egentligen? När slutar samhällets omvårdnad vara god och övergår i förtryck?

Den servila människan

Mind your own business, skrev Eric Frank Russell i sin novell ”And Then There Were None”. Jag bifogar en länk till novellen som jag tycker alla bör läsa någon gång i sitt liv. Den är utopisk och det finns ideal i den som inte alla omfattar, men den är tankeväckande. Frågan ställs varför inte alla är fria att leva sina egna liv som de gitter? Varför är vi så servila? Vad exakt är det i samhällsbygget som är till för oss som lever i det?

Grundprincipen är att du helt enkelt inte har att göra med mina val och handlingar, så länge de inte direkt påverkar dig. Till och med om de påverkar dig, så är din rätt att sätta veto inte alltid självklar. Du får nöja dig med minsta möjliga inskränkning av min frihet som skapar en rimlig balans mellan denna och din frihet att slippa påverkas.

Själv är jag inte rökare längre. E-cigaretterna fungerade så bra att jag inte ens längtar efter analoga cigaretter. Jag har en ny vana som ger mig större njutning, för att inte tala om njutningen av att veta att jag inte längre snurrar den ryska revolvern och hoppas att patronen inte ligger fel den här gången. Det är också behagligt att veta att min vana inte triggar astmatiker och allergiker, även om det fortfarande inte innebär att folk automatiskt gillar mina ångmoln.

Likafullt missunnar jag inte rökarna sina cigaretter, sin pipa, sin cigarr eller cigarill. Inte heller säger jag till snusarna att deras vana är lite äcklig. Jag tänkte att det kan vara bra att inte bli en selot bara för att jag inte röker själv längre. Annars har jag ofta noterat att de ”omvända” ofta de värsta fanatikerna.

Att förbjuda det ofarliga

Diskussionerna kring regleringar av e-cigaretter är en illustration av hur lätt samhället hoppar över skaklarna från den beslutanderätt som följer med ansvar, till ett mer repressivt beteende. Att höra resonemanget om att förbjuda vejpning på de platser där rökning är förbjuden, var hjärtskärande. Ett resonemang som inte gick ut på att ångan är farlig för de omkringvarande, även om det mumlades om att man inte visste, utan för att det liknar rökning.

Den bästa information vi har just nu är att passiv vejpning i princip inte existerar. Jämfört med cigarettrök är det ungefär lika farligt som att sätta huvudet ovanför en luftfuktare.

Detta för man alltså ett resonemang om att förbjuda. Inte bara i stängda miljöer där andra inte kan undvika ångan, utan till och med på uteserveringar där ångan helt uppenbart är mindre farlig än avgaserna från bilarna som kör förbi. Man vill göra detta för att det ser ut som rök, som om den visuella kvaliteten på ångan är viktigare än dess konsekvenser.

Någonstans tycker jag det är symtomatiskt för hela e-cigarettdebatten.
Vi regleras, inte för att vi gör något farligt, utan för att vi njuter av något som samhällets prussiluskor inte uppskattar.

På en mer positiv bog. Härom dagen stoppades jag av två tjejer i 30-årsåldern. Den ena var tydligen rökare och väldigt nyfiken på mina vejpdon. De hade gått bakom mig från affären och noterat de bombastiska ångmoln jag blåste ut och att de luktade päron. Några minuters konversation senare så skickade jag henne att söka efter ett start-kit som var lite mindre och smidigare än min Cuboid. Slutar hon med cigg nu, så är chansen god att hon slipper förkorta sitt liv. Det gjorde min dag.

Marcus FridholmSkrivet av:

Webbutvecklare bosatt i Göteborg. Slutade med tobaksrök i juni 2015, efter 35 år med cigaretter.

Senaste artiklar

Senaste kommentarer