Fyra vinklar som används för att angripa vejpning

Under det senaste halvåret, så har jag noterat fyra vinklar som används för att angripa vejpning och vejpare. 

Jag påmindes om dem när jag läste en artikel i Bristol Post och kände att det är dags att spalta upp dem.

1) Åternormalisering av rökning

Jag upplever denna myt som väldigt obehaglig. Ungefär på samma nivå som ”har du slutat slå din fru ännu?” – för den är oerhört svår att försvara sig mot om man inte är beredd.
Det handlar om föreställningar och dessutom om attityder och beteenden som påverkas av hur vi alla runt omkring förklarar och ser på fenomenet.
Sätter vi likhetstecken mellan vejpning och tobak, så påverkar det ”åternormaliseringen”, gör vi tydlig skillnad kan det till och med få motsatt effekt.

För att kunna skjuta ner denna myt, så behöver man:

  • Tydligt påpeka att drickandet av lättöl normaliserar supande i ungefär samma utsträckning som vejpning normaliserar rökning.
  • Att det finns visuella och rituella likheter betyder inte att det är samma sak.
  • Behandla det som två olika saker och de kommer uppfattas som två olika saker.
  • Det finns INGEN statistik som visar på att vejpning skulle åternormalisera rökning, det är ren FUD.

2) Den berömda inkörsporten till rökning för barn, ungdomar och andra icke-rökare

De som pratar om inkörsportar, de förutsätter helt enkelt att vejpning är mer attraktivt för ungdomar än att röka. De förutsätter också att nikotinet per automatik kommer göra dem till livslånga tobaksslavar.

Tonåren är en tid då väldigt många experimenterar med såväl beteenden, vuxen-attribut, sexualitet, åsikter och ovanor som alkohol och tobak. Det är liksom hela skälet till att så många livslånga rökare började just i tonåren. Experimenten och den lånade vuxenheten blev en del av identiteten och hängde sedan med för alltid. Den som experimenterar med en sak, är mer benägen att experimentera med annat. Bland unga rökare är det fler som dricker alkohol och tvärtom. Att lägga in kausala samband mellan de olika experimenten är vanskligt.

Man måste ha klart för sig att:

  • Det finns en korrelation mellan minskande rökning och ökande vejpning. Medan den inte bevisar kausalitet i sig, så finns inget som visar på motsatsen.
  • De undersökningar som gjorts och som tycks visa att ungdomar som prövar vejpning löper större risk att börjar röka, lider av svåra problem. Det största problemet är att det räcker med att man prövat en gång för att klassas som rökare. I en kontext där någon är nyfiken och provar vejpning, så kan man anta att den nyfikenheten innebär annat ”testande”. Att dra stora växlar på detta är dålig forskning.
  • Alla siffror som finns idag pekar på att av de som börjar vejpa, så är en absolut majoritet rökare och vejpningen är en väg ut, inte en väg in.

3) E-cigaretters påstådda farlighet

Det ser ut som folk röker, det innehåller nikotin, alltså måste det vara lika farligt. Det tycks vara hela kärnan i myten. Motståndarna gör ett intellektuellt hopp baserat på att ångan ser ut som rök.

Vi får om och om igen höra att man inte vet tillräckligt och därför bör vara försiktig. Att det kommer ta åtminstone tio år innan vi vet tillräckligt, etcetera. Det vi däremot vet är att tobaksrökning är så pass farligt att det statistiskt tar livet att hälften av sina livslånga användare. Ur den synvinkeln är försiktighetsprincipen inte värd vatten.

I princip alla undersökningar som gjorts och som rapporterar farlighet i e-cigaretter lider av ett eller flera fel av fyra huvudtyper:

  • De feltolkas/övertolkas av mottagarna som inte bemödar att läsa hela rapporten och göra en egen bedömning.
  • Metodologin som används visar att man inte förstår materialet och därför väljer parametrar som inte liknar verkligheten.
  • Resultaten sätt inte in i en kontext, vilket gör att de ser sensationella ut när de egentligen är rätt marginella.
  • Man tar inte med hela resultatet, utan bara de delar som stödjer den egna tesen.

4) Batteriernas farlighet

Batterier är farliga, ju kraftfullare de är, desto farligare är de. I modern elektronik är just nu kraftfulla litiumbatterier av olika slag de allra vanligaste. Det finns i och för sig andra teknologier som kan komma in på marknaden som bättre alternativ inom några år, men än så länge är det detta som gäller.

Dessa klarar mycket, och har stor potentiell energi, men de har en stor nackdel: de hanterar inte överlast speciellt bra. Går du över den effekt batteriet kan leverera, så kan du hamna i så kallad thermal runaway. Om batteriet hamnar i thermal runaway, så kommer det att bli hetare och hetare till dess det bryter ihop helt. Om det är ett ”säkert” batteri, betyder det att het elektrolytånga sprutar ur batteriet, i annat fall kan det bete sig som en mindre raket/svets/fyrverkeripjäs, beroende på situation.

Men hur stor är egentligen faran?:

  • Det finns miljontals vejpare och det rapporteras några få allvarliga batteriolyckor varje år. Rent statistiskt sett är riskerna minimalt små.
  • Genom att hantera batterierna med respekt, inte ladda dem obevakat eller med fel laddare, inte överlasta dem, eller förvara dem så att de kan kortslutas, så kan man i stort sett nullifiera riskerna.
  • Genom att hålla koll på att man köper batterier från tillverkare med egna fabriker, så stödjer man inte en ompaketeringsindustri som slarvar med specifikationerna. Det skulle göra hela hanteringen säkrare på lite sikt.

Så fyra vinklar, men vad är det som gör dem så lömska?

Det stora problemet med dessa angrepp på vejpningen är att de är svåra att försvara sig mot om man inte är oerhört påläst. Ibland går det inte ändå, helt enkelt för att en moderationens röst tolkas som tal i egen sak. Medan en sensationens röst absurt nog låter nykter och försiktig. Det är med andra ord inte säkert att någon lyssnar, eller ens låter dig komma till tals.

Vi får inte ge upp för den sakens skull. Genom att vara envisa med vårt budskap, så är vi en motvikt:

  • Våra batterier är inte farligare än dina i telefonen.
  • Vejpning är inte morötter, men det är jäkligt mycket bättre än tobaken jag gav upp.
  • Vejpning är en utkörsport, inte en inkörsport.
  • Vejpning avnormaliserar rökning, som allt annat som är ett bättre och mindre farligt alternativ till det det ersätter.

Om vi är tillräckligt envisa, så kanske någon lyssnar till slut.

 

(Bilden till artikeln CC (BY-SA) Abner Dean, via Anton Raath. Bilden har klippts och lagats något för att passa.
Orsaken att välja motiv från 1984 är den massiva propagandan mot vejpning vi själva bekostar.
Gränserna för samhällets auktoritet suddas ut alltmer, vi övervakas och stat och myndigheter berättar för oss vad vi skall tycka.
Samhället är inte totalitärt än, men utvecklingen går helt klart åt fel håll.
Någon gång måste vi inse att det är vår frihet vi talar om, att vi själva är vuxna nog att fatta beslut om våra egna liv och att alla regleringar som hindrar oss från att göra detta måste vägas på guldvåg om inte balansgången i samhällskontraktet skall kantra på vår frihets bekostnad.

 

Marcus FridholmSkrivet av:

Webbutvecklare bosatt i Göteborg. Slutade med tobaksrök i juni 2015, efter 35 år med cigaretter.

Senaste artiklar

Senaste kommentarer