Sorgen över det glädjelösa och präktiga

På Järntorget i Göteborg finns ett litet café bland många andra. De har den obligatoriska latten, espresson, den mörka chokladen, ja allt det man förväntar sig. Men sen finns det något mer, något som inte är så vanligt.

I hörnet på caféet har ägaren byggt en enorm humidor. Där inne finns cigarrer och cigariller av hög kvalitet. Du kan handla hem en cigarr för några hundralappar, men du kan också välja att till kaffet köpa ett lite finare rökverk.

Fast jag själv inte röker längre och överlag tycker tobaksrök stinker, så räknar jag fortfarande ”Cigarren” som något av en oas i den annars rätt sterila svenska myllan. Det är kanske inte min sorts njutning nu längre, men jag kan uppskatta hur de som sätter sig där vill ha ut något mer än jobb, marktjänst hemma, stresskonsumtion i shoppingcentra, timmar på löpbandet och ett liv som mest flyger förbi i ett moln av skenhelighet, plikter och perfektion.

”Cigarren” överlevde regeländringarna 2006, trots att alla som ville smaka cigarr fick flytta utomhus. Frågan är om de överlever nästa omgång regleringar? Deras gäster får flytta bort från caféet med sina cigarrer och njutningen att sitta med en god kopp kaffe och en exklusiv cigarr försvinner helt. Istället kommer de stå i en klunga på torget med cigarrer och cigariller, om nu inte någon kommer på den briljanta idén att förbjuda även det.

Personligen kan jag känna en slags sorg över glädjelösheten i att vi skall vara så duktiga, inte ha några laster, inte unna oss något om det inte är hälsosamt.

Jag är inte ensam i mina tvivel över kommande regleringar, andra har mer eller mindre klumpigt eller briljant försökt uttrycka samma känsla. De möts av ilska då drygt sex av tio svenskar vill ha ett totalt förbud mot tobak på allmän plats, även utomhus. Det är bara två av tio som tycker det är en dålig idé och ungefär lika många som inte bryr sig. Den upplevda moraliska överlägsenheten är slående, det går inte att kompromissa eller försöka hitta alternativa vägar. Kvastskaftet som är uppkört i häcken så fort det gäller rökning, det når tammefan hela vägen upp i pannloben.

För krog-, restaurang- och café-ägarna är frågan inte fullt så simpel. Det är ett slags misstag att benämna en uteservering ”allmän plats”. Platsen är under kontroll av det café, den restaurang eller krog som har uteserveringen. Som innehavare har de rätt att sätta sina egna förhållningsregler. Den rätten riskerar nu tas ifrån dem – värre än så, de riskerar att bli av med sina tillstånd om de tillåter sina gäster att bryta mot de nya regleringarna. Förra gången kunde de peka mot uteserveringen, men var skall de peka nu?

Som jag skrev, så är cigarr-rökandets överlevnad inte längre ett personligt huvudbry, jag röker inte längre. Sista snusdosan, den sista kvarlevan från ett liv som tobaksbrukare gick i frysen förra året, innan dess hade cigaretterna gått i papperskorgen. Mitt nikotin intas numera via ånga och är en tredjedel av vad det var för ett halvår sedan, en femtedel av vad det var för ett år sedan och en tiondel av vad det var för femton år sedan. Jag har inget emot att slippa tobaksrök på en uteservering, tvärtom. Inte ens som rökare var jag något arsel. Jag fimpade eller flyttade på mig om någon blev störd och var vaksam på min omgivning så att ingen satt och var ledsen utan att våga säga till.

Däremot har jag till skillnad från en majoritet av befolkningen förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Jag kan förstå fördelarna med en rökfri miljö för allergiker och andra överkänsliga och uppskatta att slippa stanken från bränt papper och tjära. Samtidigt kan jag anse att krögare och caféinnehavare borde ha rätten att bestämma över sin egen verksamhet.

Jag kan se att det inte är någon strålande lösning att tvinga rökarna ut på gatan. Jag kan se att det finns en hel del andra saker som är lika störande eller mer störande än ett och annat rökmoln. Jag kan uppleva att detta bara är en del av ett präktighetssyndrom där allt som kan vara skadligt skall kontrolleras och vuxna människor fråntas det slutliga ansvaret för sin hälsa och sin förmåga att visa hänsyn.

När jag växte upp, så var det ytterst få krogar som hade uteservering. Det var näst intill omöjligt att få tillstånd att servera alkohol om du inte samtidigt serverade mat, helst inomhus, under kontroll, inga överdrifter och inte för sent på kvällen. Det ojades massor när vi anpassade oss efter resten av Europa, men den stora alkoholistepidemin uteblev. Idag kan vi sitta och fyllna till på uteserveringen, men fan ta oss om vi röker medan vi gör det. Ja fan ta oss om vi ens plockar fram en e-cigarett och sitter och puffar glycerin och vattenånga.

Tanken att kompromissa – att hitta vägar där det enda verktyget inte är en hammare och alla problem spikar – den finns inte. Vore det inte ganska lätt att hitta konstruktiva krav som låter allergiker och överkänsliga njuta av sin mat och sitt kaffe, utan att slå ner med förbudssläggan?

Borde för övrigt herr folkhälsoministern inte ha något bättre för sig, snarare än att gå in och peta i våra livsval som någon slags ställföreträdande farsa jag aldrig bett om? Några idéer kan vara att få ordning på en sjukvård som till delar dras med monumentala problem, eller att betala skäligt till de som fick narkolepsi av svininfluensavaccinet.

Men jag är väl en svag och karaktärslös hedonist, en som inte förstår att det är viktigare att prioritera förmyndarskap över vuxna människor, än att se till att de kärnsystem vi betalar skatt för faktiskt fungerar…

Bara en sån sak.

Marcus FridholmSkrivet av:

Webbutvecklare bosatt i Göteborg. Slutade med tobaksrök i juni 2015, efter 35 år med cigaretter.

Senaste artiklar

Senaste kommentarer